RSS

NOVELL – Början – بداية

Det var en tidig morgon innan solen gått upp. Luften doftar av förväntan. Ingen är vaken. Det är helt tyst. Kroppen känns stark. Jag gör yoga i vardagsrummet. Avslappnande. Sinnesro. En suck, en sekund senare och resten av dagen återstår. Solen går upp, den börjar svida i mina morgontrötta ögon. Idag är en dag med viktiga beslut som bestämmer min framtid. Jag dricker en stark kopp med svart kaffe.

Det fanns en tid, inte så länge sedan men inte så nära heller. I Egypten, på gården utanför. Under solen. I mitt hemland. Min barndom. Min mamma arbetade i hemmet, jag minns hennes skrattrynkor och hur hon tog hand om mig som om det vore igår. Vi tillagar ris över öppen eld till middagen. Man kan höra akustisk musik som kommer från grannen. Det doftar nybakat bröd.

Den hårda och kalla verkligheten väcker mig ur min nostalgitripp. Jag ser hur människorna på torget skyndar sig. Alla bär på sina masker. Följer ett spår och gömmer sig bakom en fasad. En affärskvinna klädd som en affärskvinna bör. En tonåring med kort kjol för att visa sina nya former. En man med hatt, cigarr och en portfölj. De skyndar sig nog för att hinna med allt de vill göra innan middagen. Som Tv-tittandet på kvällen, matlagningen och köpa alla de där julklapparna innan dagen tar slut. De skyndar för att hinna leva och lever för att skynda. Livet i den materiella världen, en värld full med måsten. Tidsbegränsningar, stress och kampen med att passa in. Att missa något är farligt, att inte få vara med är otänkbart.

Jag minns hur jag längtade efter att vakna på morgonen med någon på andra sidan sängen. Någon att sparka på när den snarkar. Jag ville vakna på morgonen av frukost på sängen. Jag föreställde mig en bricka med nypressad juice, rostat bröd med skinka och ost. En kopp kaffe och en man. Fönstret är öppet, det doftar regn. Det är kallt i rummet men det gör inget för under täcket är det varmt. Håret står åt alla håll, jag kan inte sluta le för han ser så busig ut.

Jag behöver inte skynda mig. Min tid är planerad och alltid i överkant. När jag kommer fram till receptionen ser den stökigare ut än någonsin och chefen blänger irriterat på mig när jag stiger in genom dörren. Jag nickar bara och vi förstår varandra. Ibland är det enkelt. Jag brukar undvika konflikter. Det är den enklaste vägen. Jag tar ansvar om något skulle dyka upp. Ansvar måste man ta och att följa sina egna principer. För om man viker av den vägen, ångest. Men inte inför någon annan än sig själv. Ödmjukhet är viktigt men man ska inte anpassa sig för mycket, då är det risk att man tappar bort sig själv. Man måste gå sin egen väg, inte känna sig instängd. Frihet.

En dag av både trevliga och otrevliga människor som man bokat möten för. Jag förstår inte hur man inte kan vilja komma överens med en okänd person. Jag sätter mig på spårvagnen för att åka hem. Människor är knepiga. Jag måste ta ett beslut ikväll, ett vägval. Jag väger fördelar och nackdelar. Ett liv med kärlek, ett liv med frihet. Beslutsångesten växer inom mig och det känns som att jag håller på att spricka. Röken från cigaretten dansar förbi de rödmålade läpparna. Det känns som att tiden står still, det enda som rör sig är träden som dansar i den iskalla vinden. Snön har lagt sig på gatorna och fukten har börjat smyga sig in i sprickorna på skorna.

Jag slänger av mig alla ytterkläderna på golvet i hallen. Nu är det nära, nu måste jag svalka mina nerver med en drink. Nu känns allt så verkligt. Allvarligt. Jag föreställde mig det som en lek. Men egentligen visste jag vad som krävdes av mig. Halsbrännan sved upp genom hela strupen och magen var i uppror. Kanske är det inget för mig? Nu eller aldrig. Jag vet inte vad jag vill. Tänk om man misslyckas. Vi skulle gå ut och äta på en restaurang och fira en vän som fyller år. Inställda planer. Det är de värsta planerna. Jag sjunker in i soffan och känner mig liten.
Lägenhetens väggar växer upp runt mig, nu är tv:n på. Inte för att jag tittar men för att det inte ska vara så tyst. Det känns ändå tyst och stillsamt som lugnet före stormen. Jag sväljer sista klunken med stark Gin & Tonic. Blundar, jorden snurrar. Tiden går.

Jag vaknar upp i soffan och bredvid sitter han. Han leker med mina fingrar i sin hand. Han andas tungt och jag känner hur avslappnad hans kropp är. Han lutar sig framåt och viskar tyst i mitt öra
– Det ordnar sig, vi hade ändå tröttnat och tappat bort varan någonstans på vägen.
Jag blundar, försöker bara bevara minnet av hans varma beröring och doften från hans nytvättade hår som kittlade mig i ansiktet. Jag trodde vi var större än så här. Att vår kärlek skulle hålla för evigt. Nu är jag ensam.

Sökandet är oändligt. Skönheten, friheten, ödmjukheten, kärleken. Kunskapen, framtiden, rättfärdigheten. Empatin, lyckan, öppenheten. Villigheten, livsglädjen. Det börjar med starka känslor, svårt att förlåta och svårt att tänka på något annat. Avund, kärlek, ilska, ånger, vänskap, hämnd. Man slutar lyssna på sig själv. på andra, på sin kropp och sitt sinne. Man är där nere och tror att man aldrig ska kunna ta sig upp. All logik har lämnat kroppen. Det är en kall och mörk plats som ingen skall behöva besöka. Jag är glad att dörren är stängd och nyckeln är borta. Jag tar ett djupt andetag och ser mig omkring. Jag är fortfarande här. Nu är jag redo, nu kommer jag!


Din kommentar