RSS

KRÖNIKA Smygrasismen i Sverige: dags att se verkligheten som den är!

Läste Johanna Langhorst artikel ”Skyll inte på Tintin” som publicerades den 120930 i Aftonbladet om hennes synvinkel på den debatt som blossat upp lika snabbt som den slocknat när det gäller rasismen inom barnkulturen. Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes argumentation då jag själv anser att vi i Sverige är obekväma inför det faktum att det finns en dold rasism i både vår egen historia samt i dagens samhälle.

Ska vi gå tillbaka i tiden så förde, enligt Johanna Langhorst artikel, Sveriges myndigheter ett tyst raskrig mot både samer, romer och finländare när de utsattes för diskriminering och förföljelser som pågått ända fram till vår nutid. Det nämns överhuvudtaget inget i våra historieböcker om hur mängder av tornedalsfinska och samiska barn mellan 1870 och 1960 placerades på så kallade ”arbetsstugor” som var ett slags fattigmansinternat av staten. Barnen skulle skiljas från sina föräldrar, de sattes i hårt fysiskt arbete samt förbjöds tala det enda språk de kunde, allt för att bli uppfostrade till ”goda svenska arbetare” enligt rådande normer. Jag upprörs även av vetskapen, att svenska romer fram till 70-talet hade det svårt att få tillstånd att bo i samma kommun mer än tre veckor och att detta påverkade de romerska barnen till den grad att de inte kunde få någon kontinuerlig skolgång.

Jag håller med Johanna Langhorst när hon säger att det finns en ovilja och ett närapå demonstrativt ointresse i vårt land för att förstå hur rasismen fungerar både i teorin och den svenska vardagen. Jag anser själv att vi är landet ”lagom” där vi först och främst ser till vårt egna hus och hellre spekulerar i vad grannen gör än tittar till oss själva och vårt eget beteende.

Om man tar Torslanda som exempel där majoriteten är svenskar och höginkomsttagare, så har de velat slå sig fria från Göteborgs stad under en längre tid för att bli sin egen kommun vilket inte är någon nyhet. Nu när de nya stadsdelarna har slagits samman och det blev Torslanda/Biskopsgården så har en het debatt uppstått och det ”okända” är inte längre på lika betryggande avstånd för att inte tala om ramaskriet som uppstår när skattepengarna ”orättvist” fördelas. Johanna Langhorst påpekar trots att det finns mängder av statistik som visar att folk med annan bakgrund diskrimineras går det ändå inte riktigt in. Inte är det väl så att vi svenskar i allmänhet är rasistiska? Vi menar ju faktiskt inget illa, det liksom bara blir så. Det känns ju bara lite tryggare när folk ser ut som en själv, och där mitt är mitt och ditt är ditt.

Jag avslutar med att säga som Johanna Langhorst, vi svenskar har aldrig velat gå till botten med vår rasistiska historia och därför blir det svårt att föra ett samtal om hur rasismen påverkar oss här och nu. Det finns en svensk rasism som vi alla har del i, det är verkligen dags att ta tag och öppet erkänna den så vi kan göra en förändring!

Jennie Alfredsson
Allmän Kurs 3


Din kommentar